I won't say goodbye

Nu är allt i princip klart. Jag åker till tokyo på fredag, och från tokyo på lördag kl. 12.45, landar i wien 16.10. Flyget hem går 20.40 (jippie, 4 timmars väntan... -_-') och jag landar 22.40.
Rätt nöjd med tiderna ändå, jag kommer sova som en stock på kvällen på planet. Bara jag inte somnar på flygplatsen är det väl ok... men jag är inte själv som åker hem, jag tror det är iaf lite folk från norden med på samma plan. Vet inte om nån ska till göteborg dock.

Så vad händer här nu? I skolan sprang vi maraton idag, 4 km. KALLT! Vi var tvugna att ha sommarklädseln på oss och det snö-regnade och blåste. Hemskt var det.
Sen åkte jag och köpte en ryggsäck. (liten skum händelse, men det gjorde jag)
Sen åkte jag till Perm Tree som sista-minuten-fixade massa saker till mig. En brödmaskin, ett plakat och ett inramat foto. Visst jobbade jag också, men framåt slutet kändes det lite som dagen innan julafton. Tissel och tassel och "kom-inte-hit" - känslan. Hihi. Älskar dem. Men vi sa inte sayonara, för vi ses igen. Inget lovat, men med den känslan. Jag kommer tillbaka. Om inte om en månad, så iaf en vacker dag. Förutsatt att Japan inte sjunker, spricker eller strålas sönder... -_-' Jag säger inte farväl till mina vänner i skolan heller, utan bara vi ses. För det gör vi.

När jag kommer hem (blir skjutsad i en lite för fin bil av das owner of das salon och säger see ya later och kommer in i huset sitter kuma-chan där med lillebror och mamma och har kommit för att säga hejdå. Jag fick fina näsdukar från okinawa, samt ett brev och deras adress. Lovade att skriva, kuma-chan är mitt favvo-japan-barn efter lillasyster!
Hade först planerats att jag åker till tokyo imorgon redan så min vardmamma hade ringt runt till kusiner och lillasysters kompisar och alla ville snabbt köpa souvenirer och vinka mig hejdå. Nu blev det ändrat till fredag, men jag älskar min värdmamma för att hon gör allt för att vinka av mig på bästa sätt trots kort varsel. Hon vill att jag ska bli väl hemskickad, men jag är lika välkommen tillbaka i april!

Jag har bestämt mig för att skänka pengar till japan. Hur mycket vet jag inte men iaf lite. Visst, jag är fattig, men jag har det jävligt bra med ett hus att komma hem till i både japan och i sverige.

Så planen är att jag åker hem, kollar läget, lugnar mina föräldrar, kompisar och mig själv, försäkrar mig om att japan inte blir radioaktivt/förstört av DAS jordbävning som kan komma, och åker tillbaka i början av april. Efter den 5:e då kajsa kommer hem, och helst efter den 10:e när cirkus minimax har föreställning, om jag får välja. Men om jag kan komma tillbaka kommer jag åka tillbaka så fort jag kan. För min resa, som klipptes av på vägen, är inte slut ännu. Och alla väntar på att jag ska komma tillbaka.
Men inte är jag dum heller, om det är farligt på riktigt stannar jag väl i sverige antar jag. Så ni vet.

Så ligger det till. Typ.
Till sist tillägger jag: sakanamitai!! och tack pocky för stöd och "bra" tips (typ "tänk på något annat"). Dina mail får mig att le! Tack issa för mail med tissue-friend-känsla och värme och skämt och grejer. Tack jonatan för mysiga mail som får mig att känna mig välkommen hem. Tack mamma och pappa för att ni oroar er som sjutton men låter mig bestämma själv och hjälper mig med allt.
Jag har gråtit varje dag sen igår (?) och detta är den helt klart svåraste tiden sen jag kom till japan. Jag har ont, har beslutångest, huvudvärk, svårt att sova... Jag är rädd för jordbävningar och strålning, och för att förlora allt jag har här. Rädd för att lämna alla underbara människor.
Jag trodde först jag skulle ångra jättemycket att jag missar sakura-blomningen. Men den bryr jag mig inte om nu. Sakuraträden kommer blomma i japan igen, men jag kommer aldrig få tillbaka tiden med dessa människor. Nu har jag en chans att åka hem och sen komma tillbaka. Jag ber till "oisca-guden" (eller nåt) för att jag ska få komma tillbaka och börja trean på oisca.

Iaf, snart ses vi där hemma! Nu ska jag packa klart så gott det går.
Jyane!^^