Nätterna är svårast för de drabbade, inte minst i de norra delarna av landet. I mörkret kan man inte ut och leta direkt, och det är kallt och snöar uppe i norr. Nu är det dag igen och den andra dagen efter jordbävningen börjar med ännu ett skalv i närheten av det första; denna gången med en styrka på 6.2. Det var igår ett på 6.7 i Nagano där jag firade jul, samt flera på runt 5 lite här och där. Vi behöver inte fler skalv nu, det går inte att hantera situationen ens utan fler jordbävningar.
Från massa olika länder skickas räddningspatruller. Från USA och Australien och jag vet inte var. Massa folk. Från Kina skickades 10 pers och Korea 5. Känns lite snålt tycker jag, men det är väl alltid nåt.
Kärnkraftverket som exploderade väcker mycket oro. Folk har fortfarande svårt att komma hem eller få kontakt med sina familjer. Efter en tredagars ledighet på OISCA undrar jag hur många som kommer tillbaka till skolan imorgon. Många åkte hem i torsdags och det kan vara flera som inte kommer tillbaka.
Tsunamivågorna har lugnat sig, det är inga stora tsunamis längre, bara lite varningar här och där. Visst, det börjar lugna sig. Men de starka jordbävningarna fortsätter och i städer som jämnats med marken av vågorna plockas det upp skadade och döda. Exakt hur många som saknas vet man inte just nu, men ett tusental i alla fall.
Vad gör jag då? Äter singoalla-kex och marabou-choklad och bloggar. Fatta vilken tur jag haft! Jag hade kunnat sitta i en kall gympasal med en filt och ätit onigiri med andra som förlorat sina hem. Eller så hade jag kunnat sitta på ett tak nånstans och väntat på hjälp som kanske inte kommer. Vi har det bra vi i Hamamatsu, än så länge.
Igår åkte pappa och tankade alla fyra bilarna, för de sa på tv att bensinen kanske tar slut. När han kom fram till bensinstationen var det kö till den. Undrar hur länge resurserna i detta land räcker till alla människor? Inte bara bensin då, utan mat och dricksvatten.
Min familj funderar mycket på om det inte finns något de kan göra, men det enda de har hittat är att skänka pengar, så det försöker de göra nu. Annars fortsätter livet nästan som vanligt i Hamamastsu, det är maratontävling idag som kusinen ska delta i. Pappa jobbar på sitt fält. Mamma åker och handlar. Lillasyster gör läxor.
En sak jag inte kan hjälpa att undgå är att i denna hemska situation kommer jag ännu lite närmare min familj. Vi sitter i liksom samma båt, och måste stötta och hjälpa varandra. Det är väl bra antar jag. Men hemskt.
Japp, så är läget. Jag fortsätter trösta mig med kex och choklad.
Jyane!^^
P.S. Inga bilder förstås. Sök på internet bara, så ser ni hur det ser ut uppåt Sendai.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar