Hemma bland smålands mörka skogar

Gissa vad jag gör nu? Jag sitter i mitt rum hemma i Värnamo och dricker svensk mjölk. Klockan är jättetidigt på morgonen och jag har dag och är inte ett dugg trött. Hur känns detta då? Väldigt blandade känslor.

I fredags gav jag mig av till skolan på morgonen för att säga hejdå till folk. Får hålla ett mkt kort tal framför skolan och sen tar jag massa bilder med klassen och grejer. Sen är det dags för storstädning av skolan men jag åker hem och packar. Massa folk skippar första delen av städningen för att vinka av mig vid skolgrindarna, och där står de ända tills jag försvinner ur synhåll. Och vinkar.
Sen gråter jag som en gris medan jag väntar på bussen, och alla stackars gubbar och tanter i området blir oroliga för mig där jag sitter på busshållsplatsen. Gråter gör jag på bussen hem med. Galet hemskt är det med tanken på att jag kanske aldrig kommer få gå på oisca med alla vänner igen.

Väl hemma blir det till att packa det sista, samt skicka 4 lådor packning med posten. Skickar med båt så de ska komma fram om 1-2 månader.

Min familj planerade att komma och vinka av mig allihop, men stackars lillasyster får hög feber och liggerpå golvet hemma, halvt oförmögen att röra sig. Jag ger henne olles bok (som hon ville ha, även om hon inte kan läsa ett dugg svenska), lite svenska pengar, ett halsband och en cirkusskole-t-shirt. Hon blir glad och vinkar av mig glatt men trött från under filten. Sen kramar jag om värdmamma vid dörren och vi gråter båda två. Blir skjutsad av min värdpappa till stationen där vi först köper biljetter till shinkansen på en discount shop, och sedan går jag och skänker resten av mina kontanter till jordbävnings-insamling. 3000 yen blir det och de tar en bild till tidningen med. Skoluniform har jag på mig, så oisca blir nog nöjda... och kanske fler utlänningar får för sig att skänka pengar också av att se att en blond skol-tjej skänkt pengar? Vore ju bra.

Sen kommer kusinfamiljen till stationen för att vinka av mig också. Då rasmus blev lite sen fick vi springa till tåget med asstora väskorna och sen börjar jag gråta igen när jag vinkar till värdpappa och kusiner genom fönstret på shinkansen.
Avskedet med familjen var precis så som det skulle vara. Men givetvis är jag välkommen tillbaka också.

Off to Tokyo där det är lite klurigt att hitta ut då delar av stationen är avstängd. Möter vår kontaktperson och går till ett litet jättetrångt hotell precis vid stationen där vi äter nån egg-bowl och dricker varmvatten då vi inte fattar hur man får kallvatten ur automaten... vi möter en svensk och en finsk tjej som också ska hem lördag, och vi använder internet på vår kontaktpersons kontor lite. Jag får veta av min kontaktperson att lillasyster grät typ en hel halvtimma efter att jag hade åkt. Hon kommer sakna mig lika mycket som jag kommer sakna henne. Senare kommer även en norsk tjej till hotellet och vi spenderar kvällen med chase the ace och godis tills vi inte orkar vara vakna mer.

Lördag morgon går vi upp tidigt och sticker ut från hotellet, äter frukost medan vi väntar på bussen som sedan tar oss till flygplatsen. Där checkar vi in vårt stora feta bagage och fixar vårt re-entry permission. Medan vi väntar vid gaten ringer jag min lillasyster och pratar med henne lite. Känns bra.
Innan vi går på flyget kollas vi om vi är radioaktiva. För radioaktiva personer får inte gå på flyget, tydligen. Vi klarar oss rätt bra, så när som på norskan som måste borsta av sina skor lite innan hon går på planet, för de var tydligen radioaktiva. Klart vi är lite strålade dock, det är läskigt!

Flyget blir ganska försenat då vi mellanlandar i seoul för byte av personal eller nåt, eftersom de inte vill stanna i tokyo för länge. Men jag och rasmus sover rätt länge på planet ändå. Och jag måste säga att flygplansmat inte är så dum! (förresten rasmus så luktar min väska parfym nu, släng dig i väggen! när sjutton kommer jag kunna ge tillbaka den?) Planet är fullt av utländska japansk-talande familjer som flyr landet med sina barn. Vi sitter alla i samma båt (plan?) kan man väl säga, men de har det ju så mycket värre än vi. De förlorar sina hem och flyr till sina familjer långt bort, vi bara åker tillbaka utan att ha förlorat något utom ett par månaders skolgång. Usch, det är så hemskt allting!

Efter ca 15 timmars flyg landar vi i wien och möts av chocken att:
1. Det är fullt av utlänningar (icke-japaner)!
2. Det finns gott om folk som är längre än oss.
3. Folk stirrar inte på oss för vårt utseende.
4. Österikiska bagage-trolleys är katastrofalt dåliga.
5. Flyg-personal i Österike är fuktansvärt icke-hjälpsamma, oartiga och faktiskt rätt fula också.
6. När jag och två tjejer till som åker till göteborg sitter och väntar vid vår gate sitter vi och pratar svenska och plötsligt inser vi att nästan alla omkring oss kan svenska! Vi byter till nån blandning av japanska och svenska, av absolut ingen anledning. Det är bara läskigt att folk fattar vad man säger av nån anledning. Måste vänja mig vid det igen...

Sen flyger vi det lilla planet hem och vi pratar om jordbävnignar och strålning. De två andra tjejerna har bott i tokyo, dvs haft rätt grymt mycket jordbävningar. Och vi får jätte-hemska snacks på flyget som vi måste äta med GAFFEL och inte med ätpinnar!! Skandal, fattar de inte att det är mycket lättare med ätpinnar? Sedan pratar vi japanska en stor del av resan, bara för att vi kan.

Möter min mor och far på flygplatsen, och det känns INTE som om det var ett halvår sen jag såg dem senast!  Inte ett dugg har de förändrats. Sverige har inte heller förändrats, det är snö på marken (!!!) och månen lyser sådär grymt blått och fint som den gör ibland. Skogarna är mörka i natten men lyses upp av glittrande snö. Det är dimma på marken (som jag inte sett på aslänge för det FINNS LIKSOM INTE i japan!!) och det aldrig har jag tänkt på hur långt det är mellan olika bebyggelser i det svenska landskapet. Man kan liksom åka kilometer utan att se ett hus! Coolt! Jag pratar massa hela vägen hem, då jag till skillnad från mor och far inte är ett dugg sömnig, men min svenska hackar sig fram då jag kommer på ord fortare på japanska än på svenska...

Hemma i stugan har det ändrats lite saker, ny kyl och frys som står tvärtom från vad de borde och som man måste använda handen för att öppna, ny hylla och ommöblerat i vardagsrummet, min systers rum är tommare utan skrivbord och golvet är fullt av bråte som förmodligen låg på mitt rum tills i mitten på veckan. Badrummet är som utbytt och jag får en chock varje gång jag går in där. Annars är allt precis som vanligt och jag kan huset och vet var allt ligger. Men det är ändå konstigt. Handfaten är lagom höga och huset är inte ett dugg kallt trots uppåt tio minusgrader ute. Och det känns inte RIKTIGT som hemma. Inte ännu. Jag bor ju inte här. Eller?

Tyngden från katastrofen i japan gnager i mig, rädslan av vad som kan hända mina vänner i japan gör ont i mig och jag längtar tillbaka så mycket att jag tror jag går itu. Men jag har gjort rätt val. Och om kärnkraftverken är under kontroll till den 10:e april tar vi flyget tillbaka då, hem till Hamamatsu och OISCA.

Mamma har berättat om alla som ringt, smsat eller mailat och frågat om hur det går för mig och min hemresa. Tack alla, ni är bäst som oroar er och det får det att kännas bättre att komma hem. Jag väntar mig att vi kan hitta på en del fun stuff under tiden jag är hemma!

Månen är nära och lyser över snön under min sömnlösa natt, min första hemma i sverige. Dumma jet-lag. Vad sysslar jag med nu då? Plockar upp souvernirer från väskan och skriver blogg. Och jag har även gjort choklad-kolan som Mellin skickade till mig i julas men jag aldrig gjorde. Den blev dock inte så god då jag tror jag lyckades bränna den lite... förlåt mellis! Men det är inte så lätt när man använder ett kök för typ första gången på ett halvår >.<

Ska försöka sova lite. Hör av er om ni vill hitta på något imorgon, jag tror sofia eller issa ville? Jag vill träffa er iaf!! Dock är (no offense till alla andra underbara människor) min bror den jag vill träffa mest i världen imorgon.

Godmorgon sverige, er joss är hemma på besök!
Jyane!^^

P.S.無事に帰ってきました！飛行機にやく１７時間で大変だけど、今自分の部屋にいる。夜なのに寝れない！早くオイスカに戻りたい。みんながんばって、日本んまかせたよ！死ぬなよ、私すぐ帰ってくるから！今の予定で４月１０日に戻ってくる。待ってて！

Har inte lagt upp några bilder på ur-länge. Här kommer lite:

i skolan en dag. läser en bok om one piece

jag förklarar handlingen av olles bok för sonja...

fluffysheep & kevin

ume-blommor

skolan

<3

på perm tree sista dagen. diggar denna bilden! xDD

storstädning i skolan

love you guys <3

sista dagen på oisca, jag skrev ett bye-bye-meddelande på tavlan

...och vi tog massa bilder

erika-chan & me!

seki & me. den enda tjejen som är längre än mig!

alla i klass 2A (som fortfarande var kvar på skolan i fredags)
i love you all!

me & yan-sama doin hengao!

ayaka the neko-chan!

Tanapi Mina & me

"mitt" hus. fint. har famljefoton med men de lägger jag inte upp här

kommer hem och får läsa detta! kommer nog mer i tidningen i veckan...
och lite på sveriges radio med

min mor och far (och kanske bror med?) har skrivit ut ALLA mina blogginlägg hittils!
det blev en tjock pärm. funderar på att trycka ut den i en bok när mitt år är slut på riktigt.
(inte publicera då, bara en till mig som minne asså...)

shaun är hemma och omringad av sveriges vårtecken

lite överallt hittar jag saker jag skickat hit...

... och det är faktiskt himla mysigt!