Knappt ett dygn kvar i vmo

Jaha, då kommer den igen. Den där krypande känslan av att man snart lämnar allt man älskar för att åka till någonstans man längtar. Den känslan har jag haft rätt ofta ändå. Som den sköljde över mig igår då jag vinkade av skillingarydarna och simon på stationen, och alla cirkusare på cirkusen. Idag när jag sade hejdå till kajsa och hennes familj.

Så ja, hur känns då detta? Rätt bra faktiskt. Jag vill tillbaka. Dock finns känslan av att jag riskerar mycket, kanske tom livet, där och den gnager en lite. Den känslan fanns där även innan jag åkte hem i mars och det var banne mig inte trevligt. Känslan av att marken jag alltid litat på inte var säker längre. Att allt omkring mig, allt jag älskar och kämpar för, kan försvinna snabbt och plötsligt utan förvarning. Jag har alltid trott att så länge man har fötterna på jorden är man rätt säker ändå. Men jag måste tänka om. Och jag vet ju att om jag inte klarar av att bära den känslan kan jag alltid åka hem igen. Hem till sverige där hotet av jordskalv inte finns.

Jag hoppas på att inget händer under de knappt två månader jag kommer vara där. Om situationen börjar bli läskigt illa åker jag hem igen. Det slog mig en vacker dag här hemma att: Vad sjutton väntar jag på? Att Japan ska sjunka, spricka, strålas sönder eller gå mitt itu? Det är lika bra att åka dit och enjoya medan jag kan. Kanske något händer men då har jag iaf haft min tid där.
Jag har folk som väntar på mig där borta som jag aldrig kommer glömma och jag KAN bara inte lämna dem alla såhär. Jag vill för alltid bevara mina band till värdfamiljen, inte minst min underbara lillasyster. Jag vill gå på oisca medan jag kan - hos bästa vännerna från överallt i världen som jag råkade ha turen att träffa just på den där lilla skolan. Och om jag vill göra det måste jag tillbaka NU och inte om ett år eller två. Måste och måste, det är inget måste kanske. Men jag kommer alltid ångra mig om jag inte gör det.

Mitt år i Japan har blivit så enormt olikt det jag förväntade mig. Jag har kompisar från alla möjliga länder i asien, på en skola där man tvingas be morgonbön och odla grönsaker. Min värdfamilj har det jobbigt och har inte direkt tid för mig utan lutar istället på mig, som en medlem i familjen. Jag har hjälpt till på en frisersalong. Varit med då den 4:e största jordbävningen i världshistorien (tror jag) drabbade Japan och känt folkets sorg och förtvivlan, men också hopp och kämpaglöd. Känt hotet från tsunamivarningen utanför Hamamatsus kust. Missat körsbärsblomingen jag såg fram emot så mycket för en resa hem till sverige för att ta skydd och sen tillbaka igen. Mitt utbytesår blev helt enkelt konstigt. Men jag kan säga helt ärligt att jag inte ångrar mig ett dugg. Jag har aldrig önskat att jag åkt till ett annat land. Hade aldrig velat bo hos någon annan värdfamilj eller gå på någon annan skola. Jag har spenderat så sjukt mycket pengar att jag har skulder till mina föräldrar, men jag ångrar det inte. Tack värdfamiljen, tack oisca, tack Hamamatsu, tack Japan, för att jag fick komma till just er. Och kämpa vidare Japan, med er "japanese spirit". Var det något jag lärde mig i japan var det "ganbaru". Ganbare, nippon!"

Så vad händer nu då? Jo idag var jag hos kajsa och åt mat och spelade äventyrskrocket! Galet, det måste vi ha på rix i sommar! Det är typ sjukt kul! xD Sen kom issa och vi fixade sjal, den ligger nu i mitt stökiga rum och väntar på att få bästa platsen i min väska :D
Imorgon kommer arne en sväng för att ge mig tillbaka min kamera och visa mig första utkastet av backstage-materialet från cirkusföreställningen! Bara lite kvar att fixa säger han. Misstänker att jag kommer garva som en galning när jag får se det. Nästan lika mycket som idag när jag påstod för issa att om jag hade lite mer grönt på mig hade man nästan kunnat tro att jag var ett grässtrå!
Sen ska jag till figy en sväng igen för tissue-träning - sista för våren! När jag kommer hem till sommaren börjar jag på riktigt igen!^^

Annars då? Snart påsklov, valborg, städning på lerdala, rofens föreställning och allt möjligt annat. Men det gäller ju inte mig. Jag hatar att lämna allt igen och jag är ärligt talat lite kluven just nu. Men jag kommer tillbaka senare, trust me on that ;) Rix och för hoppningsvis cirkusskolejobb väntar mig i sommar! Hemma i sverige. <3

Men innan jag ger mig ut på den långa ensamma jobbiga resan mot Hamamatsu, mitt andra hem, väntar städning och packning. Vill hellre titta på glee eller ev. sova. Men det blir en natt full av packande och plockande och ja, lite bloggande också :P Varför göra detta på natten? Jo, för det är lättast då. Lättast att andas, lättast att leva, när man kan låtsas att det tunga över bröstet inte finns där.
Inget har förändrats - inget har försämrats. Dock vet jag att kan kan kämpa mig igenom detta. Men nu måste jag åka lite. Och det ska bli skönt.

Lite bilder kanske? Det var förresten det som min blogg klagade på mig här om dagen. Jag har använt upp hela gratisutrymmet med bilder (1GB). Så nu fick jag hjälp av arne och fixar det på ett lite krångligare men ändå helt okej sätt. Bara det att jag fattar inte hur man gör för att ladda upp många bilder samtidigt så jag fick ta en i taget... segt. Arne!!
Världens bästa bilder? Kanke inte... men mysiga minnen har jag!^o^
Men, men. Jyane!^^

kanske inte världens skarpaste bild, men najsigt var det på scenen!

direktörens signatur-smile!

här satt jag, bland alla knappar och grejer! - det är inte riktigt min plats kände jag!
men det gick förvånansvärt bra!