Familj

I torsdags pratade jag och min värdmamma lite. Både hon och jag har känt att det inte är så himla bra på sista tiden. Vi pratar inte mycket och det är inte så himla roligt. Hon är sjuk och tycker jag ska hjälpa till lite mer hemma. Ingen säger till mig att hjälpa till med mer än det jag gör så det har jag inte gjort. Min mamma har väntat på att jag ska fråga om hon vill ha hjälp. Jag har väntat på att hon ska fråga. Nu bestämde hon sig för att berätta för mig att hon vill ha hjälp, och tipsade mig om att fråga iaf en gång om dagen om jag kan hjälpa till med något. Så i fredags gjorde jag det, och då sa hon att hon inte behövde hjälp med något just nu. Men hon var glad att jag frågade.

Sedan jag kom hit har jag hela tiden tänkt att jag är en låtsasdotter i en låtsasfamilj. En del av en familj som inte är en del av en familj på riktigt. Vi kan aldrig bli som en familj, vi har svårt att kommunicera och är från helt olika kulturer. De kan slänga ut mig om de inte vill ha mig och jag måste alltid gå på tå runt dem. Vi tänker inte likadant och har olika behov och vanor. Det är nog sant att jag aldrig kommer vara en del av den här familjen. Men vi pratade. Pratade om varandras behov och tankar, om hur vi känner för framtiden – den tid vi har kvar tillsammans. Om hur det är i andra värdfamiljer. Om hur vi ska fortsätta att komma överens. Det är fasen mer familje-likt än jag känt på länge. Bara för att man är en riktig familj måste man inte förstå varandra jämt. Det kan man inte. Vissa saker måste man säga med ord för att kunna lösa.

I lördags var jag ännu en gång lite nervös för att åka hem. Det gjorde mig lite paranoid antar jag. När jag kom hem satt mamma i telefon och alla var helt knäpptysta. Det lät som om hon pratade om mig, jag fick det till det. Sen fattade jag att det handlade om lillasyster. När mamma pratat klart pratade hon och lillasyster länge medan jag satt och kände mig dum på soffan. Lillasyster grät hejdlöst medan hon kom på ursäkt efter ursäkt till varför hon hade så många färgglada pennor. Till slut erkände hon trots mammas fånigt dumma tjat att hon stulit pennorna.

Det har hållit på i flera dagar, erkännandet. Det är fruktansvärt svårt för lillasyster att erkänna. Hon ljuger urdåligt, men slutar aldrig försöka. Då mamma befallde henne (för 457:e gången) att ta fram alla pennor hon stulit och lillasyster gick upp på övervåningen rörde jag mig från soffan, efter att ha suttit stilla där en timme eller så. Jag gick upp till henne där hon satt med en hög med pennor och tvekade. Vi pratade en stund och till slut fick jag henne att gå ner och visa pennorna för mamma. Mamma kom med stor möda uppför trappan och förhörde lillasyster.

”Var har du fått den här pennan från?” ”Eeh... ehm.. jag fick den av en kompis.” ”Vilken kompis?” ”Eeh... ehm... pelle.” ”Okej, då ska jag fråga pelle.” ”Nej, vänta... jag fick den av... ehm... en kompis kusin.” ”Vem?” ”Ehm jag minns inte vad hon heter.”

Typ så lät det. Så klart låter sig inte mamma luras. Lillasyster gråter och mamma tjatar. Till slut tittar lillasyster på mig och frågar: ”Jag kan säga sanningen, va?” ”Ja, det är ingen fara.” säger jag. Sen efter några minuter med ”ehm-ne-jag-fick-den-av-pelle” - ursäkter frågar hon mig igen: ”Är det okej att säga sanningen?” ”Ja, mamma blir glad om du säger sanningen.” Och då erkänner hon massa pennor hon stulit.

Det läskiga (eller typ jobbiga?) är att hon inte erkänner alla pennor. ”Nej, jag har inga fler” säger hon men det dyker upp fler och fler under kvällen. Till slut får mamma nog och gör något som får mitt hjärta att stanna lite. Jag kan stå ut med hennes dumma tjat och alldeles för långa predikningar om vad som är rätt och fel. Men när hon drog i armen på lillasyster, befallde henne att ta bort händerna från ansiktet och gav henne en örfil, följt av ett antal slag på armen dog jag inombords. Fy fan vad jag hatade mig själv i det ögonblicket. Flickan är så för att mamma ska bli arg, du behöver väl inte göra saken värre? Och slå inte barnet... Jag har sällan hatat mig själv så mycket. Jag kunde inte gå emellan och säga åt henne att sluta, jag hade inte rätt till det. Det är det jobbiga med att bo i en familj man inte är en del av. Man har aldrig någon talan, och sällan har man rätt heller.

Usch, usch.

Undrar lite hur det kommer gå för lillasyster, om hon kommer fortsätta stjäla pennor. Får se.

Men efter detta och mina ambitioner att hjälpa till i huset har det blivit bättre hemma. Från mitt perspektiv i alla fall, jag får fortsätta kämpa och se vad som händer. Igår hjälpte jag till med dekorationerna för ”hina-matsuri” eller nåt. Eller hjälpte till, jag tittade på och gav snälla kommentarer till lillasyster när hon dekorerade. Och pratade med mamma om den amerikanska eleven, han åker hem till USA i veckan. Av en annan anledning än den jag hört, ska nog inte skriva mer här... Iaf, det känns bättre nu!

Men ja, annars var det ju graduation igår! Nu har vi sagt farväl till alla 3:or och de är alla redan borta. Tänk, jag kommer förmodligen aldrig mer träffa någon av dem. Det är skumt. Blev rörd av vissa tal eleverna höll under ceremonin, trots att vi var tvungna att stå upp under dessa. Jobbigt var det, men fint. Sedan gjorde vi vår militäriska parad och städade gympasalen. Och sen åkte jag till perm tree i ett par timmar, och sen hem.

Idag är vi lediga, som kompensation för igår. Idag kommer vår kontaktperson och hälsar på, då sonja flyttar till dormitories och rasmus får hennes familj. Tror jag, jag har ingen koll. Men innan kontaktpersonen åker till skolan ska jag träffa henne på stationen och prata lite. På tiden tycker jag, efter 5 månader! -_-' Får se hur det blir, vi kommer kanske mest prata om de andra eleverna, det krånglar så mycket för dem...

Så ja, gött att får ur mig all denna enorma mängd text. Hoppas ni orkade läsa :P

Tack till alla hemma för att ni finns!^^

Jyane!^^